För nästan exakt 22 år sedan på dagen, vaknade jag mitt i natten av en dröm.
Den var så verklig och jag visste inte alls hur jag skulle känna då när jag vaknade...
Jag satt i klassrummet som vanligt och hade lektion, men det var inte högstadiet utan jag var tillbaka i årskurs 6. Det var knäpptyst, alla kompisar satt och läste. Plötsligt sprakade högtalarsystemet igång och alla hoppade till. Rösten berättade att eleven Marianne Ws mamma hade dött och att jag skulle infinna mig på skolkuratorns kontor direkt för ett samtal om detta.
När jag vaknade så visste jag inte riktigt vad detta betydde..
Varför var jag inte upprörd?
Eller ledsen?
Visst måste det ha vart en mardröm?
Jag menar, vem drömmer om att ens mamma har dött utan att bli ledsen efteråt?
Vad var det för fel på mig?
Efter ett par dagar så bleknade drömmen men känslan av den stannade kvar inombords.
Jag var oroad. Kände mig olustig.
När julen hos pappa var över var det dags för mig att resa och hälsa på min äldsta syrra på Gotland.
Efter nyårsafton passerat fick jag veta att pappa var på sjukhus.
Han hade blivit bjuden på sprit av grannen på nyår. Eftersom han var en nykter alkoholist så kunde han inte sluta dricka.
Han drack oavbrutet till farmor hittade honom medvetslös en vecka senare.
Jag var så arg.
Han hade lovat att aldrig mer dricka. Jag kände mig återigen sviken av de vuxna.
Farmor ville att jag skulle hälsa på honom.
Jag vägrade och sa till henne att hon kunde hälsa honom att jag var förbannad!
Syrran hörde av sig med uppdateringar om pappas hälsa. Han var ännu inlagd men på bättringsvägen.
Jag återgick till skolan när jullovet var slut. Vi hade dubbellektion i tyska. Jag var så rastlös. Kunde inte sitta still och bad om en ursäkt för att slippa denna tradiga tyskalektion.
Vad som helst bara för att få sluta!
Det knackar på dörren, personen kommer inte in utan ber Lena, läraren, kliva ut.
Hon säger åt oss att fortsätta läsa tyst.
Det tog sån tid att jag nästan hann glömma bort att hon hade vart där överhuvudtaget.
Dörren öppnas tyst och hon kommer in.
" -marianne..."
Jag tittar upp
"-ja..?"
Hon är tyst en stund och hon tittar tyst på mig.
Va, hon har gråtit...?! Varför har hon gråtit?
"-marianne..." säger hon återigen... "-du måste följa med ett tag, du kan ta med dig dina saker..."
Hon ser ner igen i golvet men vänder sig snabbt om mot tavlan.
Jag ser att hon håller sin tygservett i handen. Lena är en sån där "oldschool" lärare. Klär sig alltid i kavaj och kjol och har alltid en servett av tyg i fickan på kavajen. Sådär så den syns och ser så prydlig ut.
Men nu är den inte i bröstfickan i kavajen längre.
Den är ihopskrynklad i hennes hand.
I hennes ansikte.
Hon torkar tårar med den.
Snyter sig och samlar sig.
Hon är rödgråten men ler när hon vänder sig mot klassen igen. Men det är inget leende som smittar av sig.
Det är ett sånt där falskt som vuxna gör när de vill få en unge att tro att allt är bra fastän det är skit egentligen.
Jag reser mig utan ett ord.
Förvirrat plockar jag ihop alla prylar och lägger det i väskan.
Min bästa vän tar mig i armen och frågar vad som har hänt.
Jag rycker på axlarna, hur ska jag veta?!
Vem vet vad de vuxna vill?!
Jag går mot andra sidan klassrummet, mot dörren.
Ser på Lena, hon har vänt sig mot fönstret. Ser ut mot klassen, alla sitter o läser.
Vad är det egentligen frågan om?!
Jag börjar gå mot dörren och upptäcker en främmande kvinna på andra sidan.
Oh shit, vad har jag nu gjort för fel?
Tankarna börja snurra... nej, jag kan inte komma på något.
Jag hamnar alltid i trubbel för alla jäkla idéer som ploppar upp i huvudet.
Nej men jag kan inte va i trubbel.
Är det syrran det handlar om?
Har hon fått sin unge?
Nej men det är ju inte förrän i februari/mars nångång...
Jag beslutar mig för att följa med kvinnan i korridoren.
Hon presenterar sig men jag lyssnar inte som vanligt, för jag mindes inte vad hon hette direkt efter hon sa det.
Varför är jag sådan?
Varför kan jag aldrig lyssna tillräckligt på de vuxna så jag slipper hamna i skiten hela tiden?
Tänk om hon kommer fråga mig något så att jag måste använda hennes namn?
Shit!
Hon småpratar med mig hela vägen längst korridoren. Vi passerar andra lärare längs vägen.
Vi kommer till de vuxnas territorium.
Vad gör vi här?
Lärarrummet, rökrummet, lärarnas lunchrum. Jag ska inte va här.
Eleverna ska inte va här.
Jag ser mig förvirrat omkring tills vi kommer till en dörr längre bort.
Det är så tyst här.
Lärarnas territorium är tyst. All annanstans är så högljutt men här är det lugnt, tyst.
Luktar vuxna.
Kaffe. Mat. Cigarettrök.
Kvinnan tar ett ljudligt andetag och öppnar sin dörr. Ber mig komma in.
På skylten läser jag "skolkurator".
Hon ber mig sitta i en av fåtöljerna.
Hon börjar ställa frågor om pappa.
Hon verkar vilja att jag ska bekräfta att han har vart sjuk ett tag. "-ja men syrran säger att han mår bättre nu", säger jag.
"-nej, han blir inte bättre. Jag är så hemskt ledsen Marianne. Han blir inte bättre".
Knytnäve i magen.
Nej. En kniv.
En kniv som vrids om.
Jag vrider på mig.
Det brusar i huvudet. Det är så högljutt. Det dånar i huvudet.
Jag vill skrika.
Men jag sitter tyst. Stirrar ner i golvet.
Kvinnan sitter tyst en lång stund.
"-marianne?"
"-marianne, förstår du".
Shit, hon har sagt något.
Återigen har jag inte lyssnat. Vad var det hon sa?
Hon säger mitt namn igen. "-marianne?"
Jag tittar upp, sliter blicken från golvet. Försöker se in i ögonen.
De vuxna har alltid sagt att det är riktigt dålig uppfostran att inte se in i ögonen.
Men det är svårt.
Fysiskt svårt.
Men det är jobbigare att stå o skämmas när man blir utskälld framför andra.
Jag stirrar stint i hennes ögon utan att riktigt se.
"-Marianne!!"
Jag tycker till.
"-ja...?"
"-din pappa är död!" "-förstår du? Det är viktigt att du förstår..!"
Kniven!
Den skär i magen.
"-ja. Jag förstår."
Jag ser mig själv skrika.
Är arg.
Kastar runt kvinnans papper. Slår omkring alla saker.
Men jag gör inte allt det. Jag sitter i en fåtölj.
Stilla. Tyst.
Jag vet inte varför, men jag säger.. "-men han var på bättringsvägen, han skulle ju bli frisk...?"
Jag ser mig själv skrika åt kvinnan att hon ljuger.
Varför ljuger du din jävla kärring?!
Men nej. Jag skriker inte alls.
Varför kan jag inte göra något mer än bara sitta och stirra.
Hon frågar om jag bor långt bort från skolan? Mekaniskt berättar jag gatan.
"-Nej det var inte långt" får jag till svar. Något om att bilen inte fungerar så det blir en promenad... "-bara upp för backen då", fortsätter hon.
Hon ställer sig upp och vi lämnar rummet. Vi är tydligen på väg till mitt skåp.
Hämta jackan.
Det är vinter.
Januari.
Jag ser bort mot klassrummet. Min allra bästa vän står och kramar Lena.
Hon gråter.
Båda gråter.
Hon ser mig. Men hon vänder bort huvudet, vänder bort blicken.
Varför känner jag mig sviken?
Kvinnan går nerför trappan och säger mitt namn. Jag rycker till, liksom vaknar till.
Jackan.
Skåpet.
Vinter.
Vi är ute. Eleverna kastar snöboll.
Vi går uppför backen.
Jag är hemma nu. Mina fosterföräldrar möter mig i hallen.
De gråter. De talar med kvinnan, vi ska åka strax.
Syrran. Farmor. Och sen sjukhuset.
Vi åker bil. Länge.
Huddingesjukhus ligger långt från Åkersberga.
Men först farmor. Hon gråter. Kramar mig.
Varför gråter du inte Marianne?
Farmor ser arg ut. Jag känner mig skyldig.
Syrran.
Hon ser på mig.
Drar ut mig från bilen.
Kramar mig hårt och länge.
Hon ruskar mig.
Jag ger efter, jag gråter.
Jag gråter.
Det slutar inte.
Det gör så fruktansvärt ont att gråta.
Jag vill inte gråta.
Vi är i entrén till sjukhuset. Lång promenad. Ett väntrum.
Evig väntan.
Ett litet vitt kontor. Alla sitter ned, pratar.
Plötslig död.
Hann inte med respirator.
Klockan 9;17 på morgonen.
Obduktion väntar.
Jag försöker lyssna.
Jag ger upp, jag kan inte höra för bruset i huvudet.
Alla står upp.
Syrran hörs långt där borta.
Jag ser henne nästan,
hör henne nästan.
Hon drar upp mig från stolen.
Okej vi ska visst gå.
Ett annat rum.
Högljudda gråt.
En vit sal.
Tända ljus, en säng.
Pappa.
Kniven.
Kniven vrids om. Det smärtar i magen.
Jag krampar. Var är luften?
Andas.
Marianne. Andas. Nu!
snälla... andas...
Jag flämtar, det finns syre, andas...
Pappa.
"-se, visst ser det ut som att han bara sover Marianne...?"
Vad menar farmor?
Ser hon inte att han är död?
Död.
Alla hans muskler är avslappnade precis som att det aldrig har funnits några...?
Hon klappar pappa i ansiktet.
Jag vill krama honom , pussa på hans kind såsom när vi säger godnatt innan vi somnar, han i sitt sovrum och jag i mitt.
Jag vill bara få höra han säga; gonatt sov så gott, jag älskar dig... ses imorrn...
Men han kan inte.
Jag vill inte ta på honom ifall han inte är varm?
Visst är de döda kalla?
Utanför igen. Ett väntrum.
Farmor, syrran, fosterföräldrar. Läkaren.
"-farmor?
Var pappa...
är pappa...
var han kall?"
"-ja... ja han är kall nu..."
Bra.
Annars hade jag vart tvungen att gå in igen. För att ta på honom.
...Om han var varm.
Tillbaka i Åkersberga. Väntar på äldsta syrran från Gotland.
Bäddar på golvet på mitt rum.
Drömmar.
Han besöker mig i drömmarna.
Jag vill inte vakna. Aldrig mer.
Han tar farväl i varje dröm.
Han måste alltid gå sin väg.
Lämnar mig.
Alltid.
Jag går sönder.
...jag förstår äntligen vad drömmen om mamma handlade om...
det är så här mardrömmarna ska kännas.
marianne, 15år 20/1-1997
död,
maskrosbarn,
värstadagenimittliv,
