Det sista som lämnar en är hoppet.
Nu känns det tyngre än igår, jag hade ju hoppet kvar.
Hoppades hela dagen att det hade gått bra.
Men ju längre tid som gick i tystnad så kändes det mörkare o mörkare.
Det finns inget att säga som kommer att göra livet lättare att leva.
Finns inga ord som underlättar, finns inget magiskt trick som gör allting bättre.
Ens värsta mardröm har blivit till en verklighet och det enda som finns är att fortsätta andas, hålla sig över ytan, levande, för andras skull.
Det kommer aldrig att kännas riktigt bra igen, bara aningen bättre, men något kommer alltid att fattas.
Jag önskar du slapp detta, att alla slapp leva genom detta.
Mitt hjärta brister för din skull.
Kommentera