Jag tror jag med har en diagnos, vilken har jag ingen aning om.
Kanske högfungerande autism? Asperger? Något är det iaf. Jag ser väldigt många likheter mellan mig och Elias. Jag gillar inte alls förändring, eller iaf plötsliga förändringar.
Jag trivs att vara ensam.
Har svårt med känslor.
Gillar rakhet och ärlighet.
Har svårt för falska människor, ja jag känner vilka som är vad, ärliga o raka.
Jag är en som gärna står vid sidan om och studerar hur människor är och hur de beter sig. Jag ser skillnaderna och detaljerna mellan det uttalade språket och deras kroppsspråk.
Jag dömmer hellre än friar, -eller precis tvärtemot o försöker hitta alternatva "lösningar" och försvarar då andra dömmer. Jag har svårt med folk som dömmer och som trycker ner andra för att själv må bra.
Jag har skitsvårt o se det ljusa i livet, jag vill gärna låta det som att jag är världens lyckligaste men jag har svårt att se allt i regnbågsskimmrande. Jag är en mörk själ och jag är jäkligt svår att älska. Jag pushar gärna bort dem som står mig närmast, jag har skitsvårt att lita på människor och väldigt få tränger igenom min skyddsmur. Jag vill inte ha folk nära inpå mig för då får jag klaustrofobi och vill fly.
Jag säger gärna sanningen och drar mig inte för att vara ärlig och rak. Det är egentligen som att jag inte bryr mig om vad människor anser om mig, men ändå är jag livrädd för att inte vara omtyckt.
Jag uppfattas som blyg och tyst men är egentligen oerhört skarpsynt o snarstucken och tänker mycket på vad jag egentligen tycker om dem jag ser framför mig.
Jag ler men kan känna precis tvärtemot inombords.
Kanske högfungerande autism? Asperger? Något är det iaf. Jag ser väldigt många likheter mellan mig och Elias. Jag gillar inte alls förändring, eller iaf plötsliga förändringar.
Jag trivs att vara ensam.
Har svårt med känslor.
Gillar rakhet och ärlighet.
Har svårt för falska människor, ja jag känner vilka som är vad, ärliga o raka.
Jag är en som gärna står vid sidan om och studerar hur människor är och hur de beter sig. Jag ser skillnaderna och detaljerna mellan det uttalade språket och deras kroppsspråk.
Jag dömmer hellre än friar, -eller precis tvärtemot o försöker hitta alternatva "lösningar" och försvarar då andra dömmer. Jag har svårt med folk som dömmer och som trycker ner andra för att själv må bra.
Jag har skitsvårt o se det ljusa i livet, jag vill gärna låta det som att jag är världens lyckligaste men jag har svårt att se allt i regnbågsskimmrande. Jag är en mörk själ och jag är jäkligt svår att älska. Jag pushar gärna bort dem som står mig närmast, jag har skitsvårt att lita på människor och väldigt få tränger igenom min skyddsmur. Jag vill inte ha folk nära inpå mig för då får jag klaustrofobi och vill fly.
Jag säger gärna sanningen och drar mig inte för att vara ärlig och rak. Det är egentligen som att jag inte bryr mig om vad människor anser om mig, men ändå är jag livrädd för att inte vara omtyckt.
Jag uppfattas som blyg och tyst men är egentligen oerhört skarpsynt o snarstucken och tänker mycket på vad jag egentligen tycker om dem jag ser framför mig.
Jag ler men kan känna precis tvärtemot inombords.
När jag var tonåren fick jag börja i bildterapi för att få kontakt med känslor. Mina känslor. Diagnos; känslomässigt störd.
Jag hade ett påklistrat leende men kände aldrig något. ingen sorg, ingen ilska och ingen glädje. Bara jag o mitt leende.
Jag började i nya skolor varje år när jag var en liten knodd. Ingen fast punkt eller ens en fast o hållbar människa att lita på i mitt liv. Jag fick flytta runt mycket o ofta, men visade aldrig att jag kände något. Tre-fyra olika dagis, 4 olika skolor upp till fyran. Ny klass. Jag byggde min mur. Högre o starkare för varje nytt bakslag. Varje ny dag, ny familj, nytt liv, varje ny kompis, ny plågoande, bara en starkare o starkare o starkare mur. Högre o högre. Igenomtränglig.
Det som inte dödar dig, härdar dig... eller bara skadar dig kanske??
Jag hade ett påklistrat leende men kände aldrig något. ingen sorg, ingen ilska och ingen glädje. Bara jag o mitt leende.
Jag började i nya skolor varje år när jag var en liten knodd. Ingen fast punkt eller ens en fast o hållbar människa att lita på i mitt liv. Jag fick flytta runt mycket o ofta, men visade aldrig att jag kände något. Tre-fyra olika dagis, 4 olika skolor upp till fyran. Ny klass. Jag byggde min mur. Högre o starkare för varje nytt bakslag. Varje ny dag, ny familj, nytt liv, varje ny kompis, ny plågoande, bara en starkare o starkare o starkare mur. Högre o högre. Igenomtränglig.
Det som inte dödar dig, härdar dig... eller bara skadar dig kanske??
Kommentera