Jag har riktigt svårt för viskande människor.
Både barn som vuxna, men mest vuxna. Vad är det som är så jäkla svårt o säga öppet o ärligt?
Varför står man o tisslar och tasslar framför andra människor.
Kan man inte gå undan o säga det privat eller ta det vid ett annat tillfälle när det tillfället bjuder.
Jag har riktigt svårt o greppa hur man som vuxen kan stå o diskutera saker på tu man hand, hemligt, viskande, jätte tyst, se sig omkring så verkligen ingen hör...
Kommer man då som en annan vuxen lite närmare, inte alls med mening egentligen utan ens unge går just där föbi där de två står -ja då går de två undan lite längre bort och tillslut går de in för att få fortsätta tissla o tassla.
Ja men då är det liksom försent att gå in kan jag tycke, eftersom jag redan har sett att de står där o är hemliga och så går de då undan när jag närmar mig.
Kan det bli mer oärligt och framförallt barnsligt??
Varför kan man inte ta det på kontoret, eller ta det på mötet direkt till den det handlar om??
Fan så barnsligt!
Såna människor sjunker i tilltro hos mig, jag kan inte lita på viskande människor, dem känns falska o oärliga. Jag viskar ALDRIG! Har jag något att säga om någon så tar jag det med den människan eller så håller jag min KÄFT STÄNGD!
Fan så barnsligt!
Såna människor sjunker i tilltro hos mig, jag kan inte lita på viskande människor, dem känns falska o oärliga. Jag viskar ALDRIG! Har jag något att säga om någon så tar jag det med den människan eller så håller jag min KÄFT STÄNGD!
