Jag hade en väldigt underlig men underbar dröm inatt!
Min autistiske son var så otroligt trött och frustrerad över våra stapplande försök över att förstå hans "språk" när han försökte få oss att förstå honom. Så han sa det han menade på vårt språk helt enkelt. En hel mening med ord som lät som den skönaste melodin någonsin porla ur hans mun. Åh vilken lycka! Och chock! Patric blev så glad så tårarna forsa, en tung sten släppte från hjärtat. Livet blir så mycket lättare om man bara kan uttala sina önskningar och funderingar så att andra människor kan förstå!
När jag vakna med ett ryck så blev jag otroligt fundersam. Men inte ledsen som jag brukar bli när jag upptäcker att mina önskningar om min sons framtid bara har vart i drömmarna. Nej det gick liksom inte för vår lycka var så stor. Allt som alla andra hela tiden har snackat om, "ja men det kommer ska ni se om ni bara ger det tid, det brukar lösa sig sånt där, med tiden" gick liksom i uppfyllelse. Bara helt plötsligt. Som med hans andra framsteg. När han helt plötsligt en dag kunde krypa helt själv. När han bara ställde sig upp mitt på golvet och när vi trodde att han måste ju ha tränat i smyg på att lära sig gå när vi andra ligger o sover för att han kunde gå en dag utan att vi ens har sett hans stapplande försök o träningen till dem.
Men nej, han kan inte prata som vi andra. Kanske kanske kan han det med bara så där plötsligt. Helt rent, helt korrekt och utan "stavfel". Kanske var min dröm ett hopp om en stundande framtid?
Min autistiske son var så otroligt trött och frustrerad över våra stapplande försök över att förstå hans "språk" när han försökte få oss att förstå honom. Så han sa det han menade på vårt språk helt enkelt. En hel mening med ord som lät som den skönaste melodin någonsin porla ur hans mun. Åh vilken lycka! Och chock! Patric blev så glad så tårarna forsa, en tung sten släppte från hjärtat. Livet blir så mycket lättare om man bara kan uttala sina önskningar och funderingar så att andra människor kan förstå!
När jag vakna med ett ryck så blev jag otroligt fundersam. Men inte ledsen som jag brukar bli när jag upptäcker att mina önskningar om min sons framtid bara har vart i drömmarna. Nej det gick liksom inte för vår lycka var så stor. Allt som alla andra hela tiden har snackat om, "ja men det kommer ska ni se om ni bara ger det tid, det brukar lösa sig sånt där, med tiden" gick liksom i uppfyllelse. Bara helt plötsligt. Som med hans andra framsteg. När han helt plötsligt en dag kunde krypa helt själv. När han bara ställde sig upp mitt på golvet och när vi trodde att han måste ju ha tränat i smyg på att lära sig gå när vi andra ligger o sover för att han kunde gå en dag utan att vi ens har sett hans stapplande försök o träningen till dem.
Men nej, han kan inte prata som vi andra. Kanske kanske kan han det med bara så där plötsligt. Helt rent, helt korrekt och utan "stavfel". Kanske var min dröm ett hopp om en stundande framtid?
Kommentera